Cataclysmen so far.. pt2

"Once you go troll, you never reroll"

Så mina goda vänner och medspelare, efter många veckor uppehåll pga sveda i leder och rännskita ska jag återuppta mitt bloggande om World of warcraft:cataclysm Betan. Dock gick betan ner för ungefär 2 veckor sen utanförvaning när jag precis var uppe i ett lyckat försök att få ner sissta bossen i Blackrock Caverns.

Jag vill här direkt påpeka att jag snarast möjligt kommer att lägga upp ett inlägg om Goblins starzon som jag lovade i den förra recensionen. Detta kommer att framför allt återspegla Goblins zoner: Kezzan och Lost Isles.

Jag återupptog därefter spelandet efter patch 4.0.3 som innehöll ungefär "allt nytt", och det var det som var det komiska med det hela, att Blizzard faktiskt lanserade alla uppdateringar av all gammal "vanilla" content samt de nya startzonerna med diverse uppdateringar. Det som patchen inte inehöll var lvl 85, 80+ content samt de nya raserna- startzoner. Jag kastade mig in i spelet som troll den här gången med syte att ingå i den massiva guilden Trollface som hostades av recensenten Totalbuiscut på cynicalbrit.com. Att spela troll var vädligt spännande eftersom det var en av de 2 raser sen de gamla spelet som fått egna startzoner. Dock kan jag inte medge att jag någonsin har varit så förtjust i trollens anatomi/kroppshållning som mer liknar indiska svältaktivister än blodtörstiga krigar -rebeller som röstar upp en arme för en episk strid mot en döds-drake.
men men, hur som.........
Startzonen som troll var mycket häfftig. Den var interaktiv och det inträffade mycket spännande händelser hela tiden. Det var inte en "gammal vanlig" startzon med "döda allt" quests utan en välorganiserad quest-line med en bra bakgrundstory. Zonen var också vädligt "bildande" där den på ett enkelt och roligt sätt gick igenom de enklare mekanismer i spelet som rörde skills, team-play och interaktiva quests. Zonen gav här en bra introduktion till spelet i helhet och jag kunde inte slita mig ifrån datorn på flera timmar. Spelet var lovande, men i relation till Worgens startzon så kunde jag ändå känna att här var inte spelet lite bra som jag hade hoppats på. Questsen var inte lika interaktiva och "fasade" inte alls. Vad som menas med "fasing" är just att det geografiska området som du som spelare befinner dig i förändras i och med dina framsteg i questlinen. Jag knoppade ganska snabbt igenom tre zoner där den sissta Ashara är en zon som är helt nygjord. Där kunde åter igen det geniala tänkandet som cataclysmen innehåller åter igen komma fram, där questsen blev roligare, mer explosiva och färgsprakande, mist sagt. jag ägnade minst en timme åt att spränga jättar med raketer, hygga ihjäl alver med dödsmaskiner och att skicka iväg dinosaurer till månen, helt fantastiskt. Vill du känna mer av den här zonen så släng dig in i cataclysmen som Horde och spela dig fram till lvl 13 så är det bara att smaka av den söta bullen som Ashara har att erbjuda.

Jag kommer att återkomma med mer nyheter om cataclysmen so far... med en full recension av goblins starzon samt hur långt jag själv har kommit i cataclysmen med min rogue worgen som för tillfället mer ser ut som en glown än en dödsfarlig människoätande varulv.

på återseende

/Alexander Johansson (Svartalex), programledare på [gejm] studentradion 98,9

Svartalex goes Cataclysm

Cataclysmen so far......

Jag har nu spelat till och från Word of warcraft: Cataclysm i ungefär en vecka, och det känns givande. Jag kan inte säga att jag till 100% är alldeles överraskad men det är "bra". Dock har mitt tillvägagångssätt varit lite hattigt där jag har blandat olika klasser och lvls, olika fraktioner och spelområden, jag har helt enkelt gått vilt på spelet och inget har kunnat stoppa mig. Vid första anblicken är spelet färgsprakande och inspirerande, för det första som jag möttes av- innan jag ens har hunnit gå in i spelet är en gigantisk drake som ryter åt mig i flammor redan på inloggningsbilden. Men nog om det, att WoW är ett relativt vackert och effektfullt spel vet vi ju redan. Över till det viktiga:

Mina första spelupplevelser hittills är just de två nya rasernas start-zoner, dom är nya, fresha och helt uppdaterade med den senaste mekaniken bakom spelet. Jag spelade både som en fruktansvärd Rogue Worgen (varulv) som mer eller mindre sprang runt och slogs för försvarandet och befriande av staden Gilneas och som en påhittig rally- goblin med granater och konjak som mer eller mindre bara ville festa.

Jag kommer i den här recensionen "so far.." prata om Worgens startzon som jag skulle beskriva som en blandning mellan vilken berättelse som helt om en befrielseledare och dennes kamp blandat med "Van Hellsing". Startzonen handlar om att Worgens land/stad Gilneas är attackerat av "The Forsaken" som är beniga zombies som mer eller mindre vill döda alla med pest och kolera. Din uppgift som spelare är att själv med en mindre arme försvara detta. Första delen av spelet är mer eller mindre en prolog till att du blir en "varulv" och sedan slåss som en. Mekaniken här är underbar eftersom den bygger inte på det gamla "quest, grind, grind, grind, quest, döda 10 fåglar, grind, samla in 5 fårhudar, grind, grind" utan gör en fin mix av olika typer av uppdrag som tillsammans blir en superb storyline. Uppdragen blandar de äldre mekanikerna "döda allt" med moment som insamling, springpojke uppdrag, rädda folk, samla in prylar, mörda saker med tanks etc. Det låter kanske som att vi har sett detta förut i Wrath of the lich king, och det har vi, fast här är det mycket mer av dessa innehållsrika och meningsfulla uppdrag som spelaren tilldelas. Jag som spelare kände verkligen att det jag gjorde i spelet hade en inverkan på min miljö och verkligen drev en story framåt. Zonen i helhet kändes även väldigt bra för en ny spelare. Många av momenten var uppbyggda att just "lära" spelaren hur något fungerar, på ett coolt sätt, hur man använder vissa "skills" och hur quest-systemen fungerar. Man får inte heller glömma dom otroligt vackra miljöerna med en riktigt spökig känsla som är väldigt cool och om man gillar vampyrfilmer eller bara det senaste skräckspelet så är det här zonen för dig.


Men kritiken jag nu skulle vilja rikta mot just den här zonen är att valmöjligheten att vika av från sitt "you are the chosen one, save the fucking wold" uppdraget som är genomgående för hela området. Jag saknar möjligheten att bara hoppa över stängslet och kasta av mig alla kläder jag har för att springa till närmsta grannstad och blotta mig för bygdens lokala invånare, och kanske käka ett huvud, eller två. Zonen är på så sätt väldigt strikt på vad som ska hända, dock är detta inget problem eftersom hela området är fullt av cut-scenes och en zon som förändras geografiskt ju mer du spelar i den.

Slutsats av detta är att varg-människor är fucking coola och om du vill se mer av det du fick smaka av i Wotlk, spela Worgens startzon. Jag kommer återkomma med mer nyheter rörande cataclysmen och dess inverkan på den mänskliga hjärnan, på återseende!

Alexander Johansson
Medieproducent och Programledare på [gejm] Studentradion 98,9

Vanquish

Spel är häftigt. Action är häftigt. Cigarettrökande hjältar med raspande röster är häftigt.
Det är det ordet jag har på tungan när jag spelar Vanquish till xbox 360.

Vi slänger oss in i en tunn saga där Ryssland har fått hår på benen och invaderar USA med en terrorattack från rymden som äter upp hela San Francisco. Den skallige antagonisten hotar med att gå vidare med sin dödsstråle på andra städer i landet om de inte erkänner sin totala kapitulation. USA, som inte förhandlar med terrorister, skickar ut ett massivt motstånd rakt upp i rymden mot den station som fienden har belägrat. På ett av dessa tusentals skepp sitter Sam. Vår hjälte.

Så börjar det och sen bär det av.

Vanquish är ett actionpackat spel med fartfyllda och repetitiva strider. Det fullkomligt sprutar av röda (!) robotar som måste tas kål på och det tar verkligen inte slut av dom, varken vid jättespindlar, energibelastade Silver Surfers eller super mecs som till 100% siktar in sig på att döda dig, Sam. Just precis dig. Det spelar verkligen ingen roll hur många marines den ärrade, råbarkade kapten Haddock-sidokaraktären släpar mot sin död, det är dig de vill ha. Sam, ditt cigarettrökande stolpskott.
Du kommer att gå igenom ett någorlunda omväxlande tempo med olika actionmoment som ger starka arkadanknytningar, ett smart levelsystem samt en relativt grå bandesign. Det som egentligen Vanquish har att erbjuda är trots allt dess action. Det är lätt att byta vapen, hoppa bakom skydd och avancera. Det svåra är att göra det snyggt och få bra poäng. Hjälp till detta står utvecklaren Shinji Mikami bakom ett boost-system som går ut på att Sam snabbt kan glida fram på knä samt få tiden att gå långsammare. Detta gör att det blir roligt att glida fram, ta skydd och sen sakta ner för att pricka in dina värdefulla kulor.

För det Vanquish är, för dom som redan har spelat Gears of War på jättesvår, är en jämn matta av sprutande action. Trots att idéerna verkar ta slut så roar ändå spelet från några sekunder efter man plockar upp handkontrollen till att man lägger den ifrån sig. Den oerhört kritiske kan väl se att det är mycket att hylla ett spel för en boosteffekt samt ett kompetent namn på sin förpackning när en hel del har gjorts förut. Men, faktum kvarstår att det är ett underhållande spel och stundtals blev jag litet fuktig under armen under vissa intensiva partier.

Men som sagt, häftigt är ordet som ger mig blodsmak i munnen. Shinji san, vi förstår att du tycker att det är häftigt.