Flygbolag vs zombies?

I våras kunde du höra mig tipsa om SAS (naturligtvis den brittiska supersoldatstyrkan och inte flygbolaget) Zombie Assult. Spelet handlar om en ensam SAS-soldat tagit skydd från en anstormande zombiehord i ett ödsligt hus. Hjälten är naturligtvis en bad mother fucker och beväpnad till tänderna, men kommer inte att överleva länge om han/hon inte håller barrikaderna starka. Som spelare var du tvungen att inte bara vara snabb och pricksäker utan också strategisk, var är det enklast att försvara, vilka barrikader måste jag släppa osv.

Nu har spelets utvecklare, den otroligt kreativa spelstudion Ninjakiwi, släppt en uppföljare kallad; SAS Zombie Assult II. Spelet är baserat på samma koncept som sin föregångare (försvara ett hus mot zombies) men är, som säg bör, större och förfinar. Själva huset som du försvarar är naturligtvis större och består av en serie av låsta rum som du genom att spendera pengar tar dig in igenom. Bakom varje låst dörr finns ett nytt vapen, men också nya luckor ur vilka monstren smiter in. Här får spelets strategiska sida ytterligare djup, vad är välspenderade pengar? Låsa upp dörrar, förbättra barrikaderna eller kanske spara till en hagelbrakare? Spelet bjuder på mer av allt det goda och känns mer som en färdig produkt än sin föregångare. Lira SAS Zombie Assult II, det är snyggt, strategisk och är späckat med zombies. Kick ass.

/Niklas

Avalanche Game: Bound in Blocks

Jag hade planerat skriva en recension av Ubisofts westernspel Call of Juarez: Bound in Blood (förkortar BiB, en inte överdrivet cool förkortning). Men en känsla av obeslutsamhet kom över mig när jag satte fingrarna mot tangentbordet. Var det rätt? Skulle jag göra spelet rättvisa om jag utvärderade det nu? Nej, blev svaret och recensionen får därför vänta. Istället bjuder jag er på en avdammad favorit, Avalanche game. Detta busenkla men svårt beroendeframkallande plattformsspelet gjorde entré i mitt liv under hösten 2008 och var under några månader min trogna vän under C-uppsatsskrivande.

Avalanche game har allt som ett gratisspel borde ha. Det är lätt att sätta sig in i, riktigt kul men inte omöjligt att lägga ifrån sig. Det är dessutom riktigt läckert och ackompanjerat av ett charmigt sound track. Spelet är en perfekt liten rast från verkligheten. Testa Avalanche game, alla borde göra det, om inte annat så endast för att hänga i sockerbitens konstant klättrande värld.

/Niklas

EA:s returpolicy

För ett par veckor sedan hände det som inte får hända. Mitt exemplar av Fifa 09 hade spruckit. Och det sprack tydligen av sig självt i asken. Mycket irriterande och jag undrade hur jag skulle klara mig fram till dess att Fifa 10 kommer. Efter en snabb koll på EA:s hemsida hittade jag dock lite intressant information. EA tog emot trasiga spel och skickade ut nya mot en avgift på 100 kronor. Så jag skickade in mitt trasiga spel, satte in 100 kronor på EA-kontot och idag, efter ca två veckor, kom mitt nya Fifa. Mycket bra service från EA:s sida alltså.

Om du har liknande erfarenhet från andra speldistributörer, så vill vi gärna höra era historier. Bra eller dåliga.

/Daniel

Ett kap!

I ett tredje inlägg för dagen vill jag tipsa om en riktig klassiker. Just nu kan man köpa en elektronisk kopia av Civilization 3 för ca 40 kronor på GamersGate. Ett måste för alla, inte bara vi sjuklingar som måste sitta inne i sommarvädret.

/Daniel

Henry Hatsworth

Något som man definitivt borde överväga att ge sin vän som brutit foten är en Nintendo DS. Det är den pryl som enskilt gjort mest för att jag inte ska få ett totalt nervsammanbrott av tristess, vilket säkert hade fått följder i stil med lustmord och Bingo på Internet.

Det spel jag just nu spelar, och kommer spela ett tag till(det finns absurt mycket att göra!) är Henry Hatsworth and the Puzzling adventure. Det är ett finurligt spel som kombinerar klassisk platform med tetris. Idel bra saker alltså! På den övre skärmen pågår plattformsspelet, när Henry tar sig fram i djungler, tempelruiner och självaste Atlantis på bästa Indiana Jones-manér, på den nedre skärmen ett pussel som påminner om Tetris. Ett enkelt knapptryck växlar mellan skärmarna, och fiender du dödar på övre skärmen kommer tillbaka på den nedre på samma sätt som bonusar du får i Tetris-spelet ger dig fördelar i plattformsdelen. Enkelt och genialt!

Jag har inte varit så fast i ett spel sedan jag spelade Zelda - Phantom Hourglass(även det till DS, hm...) och känner ingen som helst längtan efter att gå ut, bada eller för den delen kunna stå på båda fötterna, vilket jag normalt sett gör 24/7 annars.

Mer om det här fantastiska spelet kommer ni höra i höst, när [gejm] börjar sända igen, men om ni har en DS finns det inga som helst ursäkter för att inte köpa det här spelet och ignorera resten av omvärlden. Det är faktiskt så bra att det är värt att bryta foten för att få en DS och kunna spela Henry Hatsworth and the Puzzling adventure!

/Jonna

Grand Slam Tennis

Jonna avslutade förra inlägget med att pusha för att de som är mer sportiga än destruktiva skulle se fram emot min förhandstitt på Grand Slam Tennis till Wii. Jag vet inte om det var helt rätt skrivet av henne, men jag antar att jag borde börja i rätt ände.

Det finns drösvis av tennis-spel till de flesta konsoller, men när Wii Sports dök upp tillsammans med Wii:n för några år sedan var det många som förutspådde en revolution inom tennis-spelen. Nu påstår EA att Grand Slam Tennis är den där revolutionen. Jag påstår att de yrar i nattmössan.

I Grand Slam Tennis greppar man sin Wiimote som ett tennisracket och på skärmen följer din karaktär(eller möjligtvis karikatyr) din minsta rörelse. I teorin. Tanken är att du helt enkelt ska spela tennis i ditt vardagsrum och att resultatet ska visa sig på skärmen. Problemet är som vanligt Wiimotens brist på precision. Nu är Grand Slam Tennis ett av de första spel som stödjer Wii Motion Plus, ett tillbehör som ökar känsligheten hos Wiimoten, vilket ska göra spelet ännu mer realistiskt. Problemet är att rent grafiskt så är spelet långt ifrån realistiskt med sina karikatyrer. Kända spelare som Navratilova, McEnroe, Becker och Nadal ser alla ut som just karikatyrer av sig själva och detta gör att känslan i spelet inte skiljer sig alltför mycket från Wii Sports tennisvariant.

EA lyckas som vanligt när det gäller presentation. Menyer, upplägg och design utöver karaktärerna är otroligt bra och det märks att det är världens bästa sportspelstillverkare som ligger bakom. Tyvärr är karriärläget väldigt grunt eftersom man i princip inte kan spela mycket mer än de fyra Grand Slam-turneringarna och det som finns att samla på i spelet i form av kläder och utrustning inte riktigt räcker för att man ska lägga ner sin själ i spelet.

Sammanfattningsvis faller det här spelet mellan stolarna. Utseendemässigt och omfånget i karriärläget säger mig att det här är ett casual-tennisspel medan själva spelmekaniken skriker att det är ett spel för de inbitna tennisgalningarna. För mig som letar efter varken eller slutar det i frustration över att min spelare vägrar inse att jag faktiskt vill slå bollen åt vänster och att det inte finns mindre turneringar att börja sin karriär i. Ganska snabbt övergår frustrationen i en vilja att vara mer destruktiv än sportig.

Nu har vi fått en Frag FX till redaktionen och det är jag som fått uppdraget att testa. Första intrycken kommer inom kort här på bloggen.

/Daniel

Boom Blox Smash Party

Det har varit inaktivt för min del på den nya bloggen, inte bara för att jag tycker att det är lite svårt att skriva utan även för att jag gjort mig klumpigare än vanligt.
Jag har, mitt i varmaste sommaren, brutit foten! Vad som kan tyckas vara en gejmers dröm visade sig snabbt ha baksidor. Det är inte alls lika kul att gejma åtta timmar i sträck när det är i princip allt man kan göra! Som följd av detta har jag spelat ovanligt lite, men börjar äntligen få upp lusten igen!

Vad jag har spelat, förutom en hel del NES-spel på Virtual Console, är Boom Blox Smash Party till Wii, och jag är faktiskt mer förtjust i det än vad jag hade väntat mig. Okej, det är alltid kul att förstöra saker, men så länge? Spelet är en uppföljare till Boom Blox, och en mycket värdig sådan som i mitt tycke är bättre än föregångaren.

Spelet går i mångt och mycket ut på att riva ner stora byggnationer av block, så du kommer åt de små poäng-plupparna. Det finns många sätt att förstöra ordningen på, allt från baseballs till slangbellor, via kanoner, bowlingklot och slemmiga händer. Vissa specialblock påverkar omgivningen på olika sätt, virusblock smittar, vanishing blocks...ehh...försvinner, ingen överraskning där, och så vidare.

Banorna är många, och roligast blir det förstås om man har en vän som hjälper till med förödelsen. Det är svårt att låta bli att lyckas riva alltihop på så få drag som möjligt. Full recension kommer i höst, men det ser lovande ut och jag ställer mig försiktigt positiv till ett spel som kommer plocka fram de mest barnsliga och destruktiva sidorna i dig!

För dig som känner dig mer sportig än destruktiv kommer Daniel snart recensera Grand Slam Tennis till Wii, missa inte det!

/Jonna